Hej vänner. Ligger just nu i soffan. Harregud vilken lång dag det var igår, helt galet. Robin åkte upp så att han var hemma hos Michelle redan vid tolv, och det var skitjobbigt att inte veta vad som skulle hända, vad som sades till varandra eller vad dom gjorde. Det gjorde mig nästan galen.

Själv satt jag ju på jobbet hela dagen och visste inte riktigt längre hur man jobbade, vilka knappar man skulle trycka på, eller vad man skulle säga. Allt jag skrev blev tillbakaskickat och jag ville bara gå hem hela dagen. Robin hämtade mig efter jobbet, och så fort vi kom hem så kom tårarna. Vi grät och grät och grät, det tog liksom aldrig slut. Jag tror att vi till slut somnade med tårarna rinnandes längs våra kinder. Det var så otroligt jobbigt, att se den tomma ytan där Chabos säng alltid har stått, alla leksaker, att förvänta sig att han skall komma springandes runt varje hörn. Allting gjorde ont helt enkelt, allt påminner om honom. 

 

Det som är positivt är att vi nu vet att lilleman kommer att få ett bra hem tillsammans med en bra kille. Han har förälskat sig i Emils lilla tösabit och dom kommer att leva ett fint liv tillsammans. Jag är så otroligt tacksam, tacksam över att Emil tagit till sig Chabo, för att det faktiskt är Emil och inte någon annan, för att Chabo har funnit en syster/kompis/kärlek i hans fina tik Iza. Jag är tacksam över att vi kommer att få veta hur det går för Chabodilen och att vi faktiskt i framtiden kan få hälsa på honom. Han kommer äntligen att få den tiden och uppmärksamheten som han behöver. Jag är så otroligt tacksam fastän det gör ont i hela mig ♥