Nopain__. Smeknamnet. Lösenordet. Allting påminner mig. Det kändes som att gå försiktigt över en knakande bro när jag valde att kika in på den där hemsidan igen. Den där som räddade alla mina tonårsår, alla sömnlösa nätter, alla bittra dagar och tankar. Den där perfekta hemsidan som tog upp alla mina tankar varje dag. Alla dikter, alla meningar och ord. Alla känslor, och att få känna för någon annan. Det gör lite ont att gå in, men det känns samtidigt lite bra i hjärtat när jag ser att vissa personer fortfarande skriver så otroligt bra att det berör mig ända in i själen. Det tråkiga är att läsa att vissa fortfarande är kvar på samma plan. På samma nivå av ledsamhet. Det var så många år sedan nu, jag och min älskade favoritsida. Hur längesedan var det? Fem år? Jag hade helt glömt bort att den existerade. Samtidigt känns det så otroligt bra att mina tankar inte längre fokuserar på en hemsida fylld med andras ord och känslor. Jag har tagit mig så långt bort ifrån sidan att jag nu bara fokuserar på mig själv, mitt liv och min framtid. Jag sitter inte nergrävd i det förflutna, mitt förflutna. Jag har någon slags hatkärlek till den här sidan. Jag älskar att läsa bra texter, det finns inget bättre. Men förut kunde jag gräva ner mig helt. Inte tänka på något annat. Men nu är jag där jag är, och kanske vågar jag mig in snart igen för att titta? Det får väl tiden avgöra för mig antar jag. Men det var skönt att få ha tittat in igen. Min gamla vän.