Nu har du varit hemifrån i 8 dagar, 192 timmar, 11520 minuter. Det värker i hela bröstet på mig av saknad. Allt här hemma påminner om dig. Det värker att behöva lägga sig i en annars så varm säng, att inte få se dig skratta, att inte få höra din röst när jag behöver det, att inte kunna kramas och pussas. Att inte få hålla din hand eller bara bli omhållen. Ja, hur kan man sakna någon så otroligt mycket under bara en veckas tid? Nu är det bara en dag kvar. Imorgon är du hos mig igen, imorgon får jag krama om dig och ha dig nära mig. Älskade Robin. Det var som du skrev, det bästa på hela resan är att du äntligen får komma hem igen. Snart snart snart är du hos mig igen ♥