Alltså kan ni förstå chocken när jag är på jobbet och helt plötsligt hör Jacuelines röst utanför rummet. Jag höll på att dö. Jodå, min kusinvitamin stod där utanför med vagn och världens finaste lilla Mason som låg däri. Alltså. Jag stalkade dom en stund kan jag säga. Han var så himla fin! & så små händer och fötter... Inte ens Anton var så liten hihi. Jag hade ju en låååångis bebis! Nä, så idag är jag lyckligare än någonsin över att äntligen fått se den fina mamman och lilla miraklet ♡