Jag vet att man skall vara stolt över sina tigerränder, sina bristningar. Man skall acceptera att dom sitter där dom sitter, man har ju trots allt byggt en bebis i magen i hela nio månader. Men jag kan verkligen inte känna den här stoltheten, inte än åtminstone. Med Anton så fick jag inte en endaste på magen, bara på höfterna. Det kunde jag leva med! Men nu är hela magen full och jag skäms som en idiot när jag tittar mig i spegeln. Jag vet att det är ärftligt, det handlar om hormoner och hur mycket magen växer under tiden, jag fattar det. Men just nu så känner jag bara att jag inte vill se mig själv i spegeln. & ja, jag jobbar på att försöka acceptera att ränderna är där dom där och att dom kanske aldrig försvinner heller. Men det är en vanesak och jag tror att det kommer ta ett tag för mig att acceptera detta.