Förlossningsberättelse

Nu är det dags för en liten förlossningsberättelse! Vill ni läsa om förlossningen med Anton så kan ni trycka HÄR.
 
Det hela började den 18 juni. Jag kände nästan på mig att det var någonting under hela dagen. Jag hade absolut inte ont eller något, men jag hade en känsla. Robin var iväg med sin pappa under dagen på rallycross, så Robins syster var med mig här hemma, ifall ifall att något skulle starta. Men under tiden Lisette var här var allting lugnt och fint. Jag städade, fixade och strök en massa handdukar.
 
När Robin och Marcus kommer tillbaka på eftermiddagen så har jag börjat få lite molande värk igen. Jag tänkte att det säkert bara var förvärkar igen, så jag försökte tänka bort det och spenderade min tid med Anton i våran säng för att vila lite. Den molande värken blev nästan lite mer regelbunden när jag låg ner i sängen. Här tyckte jag att det var otroligt spännande! Tänk om det faktiskt skulle dra igång nu? 
Jag går och lägger Anton i vanlig ordning och börjar klocka värkarna bar för att se på ett ungefär hur ofta det kommer. Jodå, ungefär var 10:e minut. Wow! Jag säger till Robin som genast blir lite stressad. Jag ringer in till Förlossningen då jag själv vill in på en koll så fort som möjligt, i och med att förlossningen med Anton gick så snabbt. Vid halv nio ringer jag in till Varbergs förlossning och jag är mer än välkommen. Under tiden ringer Robin till sin mamma som skall agera barnvakt.
 
Bilresan ner går snabbt och helt okej. Jag får andas mig igenom värkarna som kommer ungefär med 6 minuters mellanrum. Vi kommer in till förlossningen vid halv tio och jag får sitta med CTG i ett vårdrum.
 
 
Efter en halvtimme med CTG som visade värkarna, och en undersökning som visade att jag knappt öppnat mig över huvud taget så får vi ändå stanna kvar under natten. I och med att jag måste andas mig igenom värkarna så får jag en morfinspruta för att kunna slappna av under natten. Jag sov med fem minuters intervaller hela natten och fick andas igenom varje värk. På morgonen när barnmorskan kom in och undersökte mig så var jag öppen 3 cm och vi flyttades in i ett förlossningsrum när klockan var strax efter fem. Jag fick lavemang för att trigga igång värkarna lite mer och satte mig sedan i duschen en bra stund. 
 
Vid kvart i sju får jag guppa runt lite på en pilatesboll för att försöka få vattnet att gå. Jag sitter vid sängkanten och känner nu att det är dags att börja med lite lustgas. Detta var jag ganska tveksam över då jag kände med Anton att jag inte fick in tekniken ordentligt. Men vad fel man kan ha! Lustgasen fungerade perfekt denna gången och jag var riktigt rolig en stund hihi. Jag tvingade även Robin att testa och i mitt tillstånd var det nästan mer roligt att titta på honom.
 
 
 
 
Här någonstans kring åtta-tiden blir det personalbyte. I samband med detta blir jag ombedd att sätta mig i sängen för ytterligare en undersökning för att se om det hänt någonting. I samband med detta så säger jag högt och tydligt OJ. Plask sa det och vattnet bara forsade. Jag och Robin hade haft en diskussion hurvida vattnet bara plaskar ur en eller inte, och jag sa att så gjorde det minsann inte med Anton. Då var det som att någon vred om en knapp i magen och det började sippra. Men här sa det verkligen PLASK, vilket Robin tyckte var hysteriskt roligt.
 
När klockan är tio över åtta så har jag hittills klarat mig på att andas igenom värkar och använda mig utav lustgasen. Men här börjar jag få riktigt ont och ber därför om en spinalbedövning. Barnmorskan ringer efter narkosläkaren, som inte dyker upp. När klockan är nio så har barnmorskan försökt ringa narkosläkaren flera gånger för att fråga var tusan han har tagit vägen, men får inte tag i honom. Här börjar jag dessutom känna ett stort tryck och kroppen börjar automatiskt att trycka på. Barnmorskan avbokar då spinalen då hon tror att bebis snart kommer att vara ute. Vid halv tio så är det ingen förändring, lilla bebis är kvar i samma läge och har inte roterat ner sig någonting. Så strax efter halv tio kommer en ny narkosläkare och lägger en spinal. 
 
 
Det tog alltså nästan 1,5 timme efter att jag bett om att få ryggbedövning innan jag till slut fick den. Den stackars barnmorskan kunde såklart inte hjälpa att den första narkosläkaren inte dök upp och att förlossningen stannade upp, men under den här tiden hade jag ruskigt ont och tyckte inte alls om henne. Trots att hon var väldigt duktig och stöttande, så tyckte jag att allting var hennes fel. Men när spinalen väl var lagd så mådde jag toppen igen. Då var alla mina kompisar haha. Jag fick ställa mig i alla möjliga ställningar för att försöka få bebis att rotera nedåt men det enda jag kunde koncentrera mig på var hur otroligt mycket vatten som kunde komma ur en.
 
Vid strax efter elvatiden kommer läkaren in efter att ha pratat med barnmorskan. Det har inte hänt någonting under två timmar och bedövningen börjar försvinna. Läkaren går in och gräver för att känna på bebis och se vad som händer medan jag låg och skrek. Jag bad om att få bli snittad då jag var så sanslöst trött och ingenting hände. Jag sa flera gånger till Robin att denna bebisen, den kan minsann han få för nu var det riktigt jobbigt allting. Bebisen ställde bara till det för mig. Jag ville trycka på mest hela tiden, men barnmorskan sa hela tiden att det inte hjälpte någonting så jag kunde lika gärna försöka att inte trycka. Lätt som en plätt....
 
Tjugo över elva ringer barnmorskan för att beställa en EDA istället då spinalbedövningen gått ur. Jag har extremt ont och när de ber mig att sätta mig på kanten för att få bedövningen så börjar jag nästan gråta. Hur skall jag ens kunna röra mig? Men upp kommer jag. När jag sitter på kanten behöver jag däremot flytta mig åt vänster då jag tydligen inte hamnat rätt. När jag lutar mig framåt får jag en värk och trycker på utav bara helvete. Helt utan förvarning så ploppar ett huvud ut och jag slänger mig på sängen och skriker att "NU JÄKLAR KOMMER HAN". Härifrån är det mesta suddigt. Jag tror att jag hamnar i chock och bara skriker rätt ut av smärta och chock. Jag minns att jag ser någon prata i telefon och barnmorskan försöker prata med mig medan jag bara skriker helt hysteriskt. När hon väl får kontakt med mig igen så försöker jag åtminstone göra som hon säger. 
 
Klockan 11:26 föds världens vackraste lilla pojke, och jag bara gråter av lättnad.
 
 
 
Jag vet inte hur jag hade klarat denna förlossningen utan Robin. Han fanns där hos mig precis hela tiden och fastän jag skrek och hade mig så var han helt fantastisk. Han var den enda jag lyssnade på och Robin var så duktig på att förmedla vad barnmorskan sa, för vi var ju inte direkt vänner enligt mig. Fastän jag pratade med Robin på alla möjliga trevliga och otrevliga sätt så stod han ändå kvar och hjälpte mig med andningen och höll mig i handen.
Det var en fruktansvärd upplevelse för honom att se mig ligga där och ha så satans ont men, men trots att han egentligen bara ville slippa se mig i smärta så stannade han kvar. Jag är så löjligt glad att det är just Robin jag har skaffat två fantastiska barn med, och jag skäms nästan när jag tänker på hur jag betedde mig under förlossningen. Ett bättre stöd än honom kan man inte ha vid sin sida.
 
 
Så gick det alltså till när den här killen kom till världen. Skall jag summera hela förlossningen så var den för min del väldigt traumatisk. Jag hade onödigt ont väldigt länge, trots att jag bett om smärtstillande. Jag höll mig lugn första delen av förlossningen men till slut var jag så trött och utmattad att jag inte lyssnade utan bara var helt hysterisk. Så delvis var det mitt egna fel. Men personalen var lika fantastisk som alltid och väldigt stöttande och närvarande!
 
 
Simon Pålsson, 4380 gram och 53 cm kärlek ♥