HemFörlossningsberättelse
En liten förlossningsberättelse kanske är på sin plats?
Egentligen så började det redan den 5 maj. Jag kände lite molande värk hela dagen fram emot magen och jag kunde inte somna på natten alls. Jag vandrade runt, ringde förlossningen och kollade vad jag skulle göra då jag haft en liten blödning samma dag. Avvakta och ta en dusch fick jag till svar eftersom värkarna inte var regelbundna och någon gång runt 01.30 lyckades jag somna om.
Den 6 maj vaknar jag tidigt av att jag fortfarande känner av den här molande värken. Den tilltar mer under morgonen så vid 12:00 bestämmer jag mig för att ta en dusch och sedan går jag och lägger mig. Vid tretiden vaknar jag av att den molande värken övergått till lite mer ihållande smärta. Inget att oroa sig över tänkte jag, för jag skulle ju ändå gå över tiden som förstföderska.
Vid 16:00 så åker jag med pappa till Apoteket för att hämta ut mer medicin, på vägen ner i bilen börjar jag känna att vafanken, nu börjar det ju kännas på riktigt det här. Vi svänger förbi pizzerian och på vägen tillbaka hem så påpekar jag att smärtan tilltagit.
"Du borde nog ringa hem Robin nu" får jag till svar. Jahaja, det kan jag ju göra men jag skulle ju ändå inte föda barn än men jag gör väl det då. Han får tala om på jobbet imorgon att det var falskt alarm. & från att jag kommit hem och ätit halva min kebabrulle så eskalerar smärtan något otroligt. Värkarna börjar helt plötsligt att komma mer regelbundet.
Pappa ringer till mig och frågar om jag har ringt till förlossningen. Nejnej det har jag ju inte, för det är bara falskt alarm ändå. Värst vilket tjat det skall vara. Men jag får väl göra det då!
Mitt i denna meningen så är det precis som att något klickar till i magen och det bara forsar vatten ur mig.
Oj. Efter ett väldigt olustigt toalettbesök och ett samtal till Varberg så börjar jag äntligen förstå att bebis nu är på väg. Om ett tag så är min lilla älskling äntligen ute! Själv börjar jag tycka att det är väldigt spännande. Jag har ont men jag vankar runt här hemma och känner hur det pirrar i hela magen av upphetsning. Elain kommer förbi och även pappa och Elisabeth kommer upp. Här börjar jag dock få väldigt ont, värkarna ändrar karaktär ytterligare och helt plötsligt är jag inte alls lika nöjd över situationen. Robin kommer hem hyfsat fort och till slut kastar jag nästan in honom i bilen för att jag vill åka iväg.
Efter en tokig bilresa på ca tjugo minuter där jag kastar ur mig min kebabrulle i en påse, så blir jag blir välkomnad med öppna armar hos förlossningen på Varbergs sjukhus. Dom har inte alls mycket att göra och dom ser nästan direkt hur ont jag har. På med CTG för att kolla hur bebis har det i magen och se hur mycket värkar jag har. Barnmorskan som jag har då gör första undersökningen och säger att jag är öppen 2 cm. TVÅ YNKA CENTIMETER. Att jag inte nitade henne. Jag hade så otroligt ont och jag blev så himla besviken över att det inte hänt mer. Barnmorskan bestämmer att jag skall få lite morfin mot smärtan, men när hon kommer tillbaka igen efter en stund (jag har ingen tidsuppfattning över själva händelseförloppet på sjukhuset) så berättar hon att hjärtljuden på bebis har sjunkit rejält. Så något morfin blir det inte tal om! Däremot tas lustgasen fram.
Jag blev hög som ett hus av lustgasen. & den hjälpte mig otroligt bra med värkarna i början, fastän jag inte rikigt hängde med i svängarna när jag skulle andas in i den. Eftersom effekten alltid kommer lite efteråt och jag tyckte att jag hade värkar konstant. Här någonstans blir det skiftbyte i personalen med. Så två nya barnmorskor kommer in till min undsättning. Jag blir undersökt igen, jag är nu öppen 4 cm och det sätts en elektrod på bebis huvud för att hålla koll på hjärtljuden. Jag får mer och mer ont och ber om att få ryggmärgsbedövning. Själva bedövningen kändes inte över huvud taget. & för er som inte vet så är jag extremt spruträdd. Kruxet var däremot att ligga stilla med kutad rygg samtidigt som man har värkar och bara vill dö. Därefter kändes situationen helt okej igen, det gjorde ont men inte så ont som jag haft innan. Efter ännu en undersökning så visar det sig att jag är öppen 8 cm.
Världens finaste och mest perfekta lilla pojke kom upp på mitt bröst. Det är en sån häftig känsla! Så fort barnet är ute, så släpper allt. Alla känslor tar över och man glömmer direkt hur ont man faktiskt haft alldeles innan.
Medan jag låg med lilla gubben mot mitt bröst så fick jag två bedövningssprutor mellan benen och därefter blev jag sydd på två ställen. Alltså hade jag spruckit, men det var bara 1 cm åt något håll och 2 cm åt något annat håll. För mig var det väldigt avlägset, jag låg ju och tittade på det finaste som någonsin skapats.
Robin var ett sånt fantastiskt stöd under hela förlossningen. Han påminde mig hela tiden om att försöka andas och slappna av fastän jag hade ont. Han pussade på mig, baddade min panna med blött kallt papper, lät mig klämma sönder hans hand och fastän jag var spydig och taskig så stannade han kvar hos mig hela tiden. Jag hade inte klarat mig en sekund utan honom där hos mig. När jag påpekade att det aldrig skulle gå så stöttade han mig och förklarade att det snart var över, snart var våran bebis hos oss. När jag var som mest rädd så sade han hur mycket han älskade mig och att jag var duktig och han till och med andades med mig i krystvärkarna. Jag har verkligen blivit välsignad med två av världens finaste killar på denna jord.
Så om jag skall summera hela förlossningen så är jag riktigt nöjd. Jag var livrädd över att behöva ta ryggmärgsbedövning, men det gjorde jag ändå. Jag var livrädd för att spricka, vilket jag gjorde. Jag var livrädd över att behöva bli sydd på grund av att spricka, men detta klarade jag galant också. Allt med hjälp av Robin och den fantastiska personalen på Varbergs sjukhus. Mina två barnmorskor var helt fantastiska och stöttade mig och var väldigt lugna. Dom förklarade hela tiden vad dom gjorde med mig för att inte skrämma upp mig och både klappade och kramade om mig när det var som jobbigast. Jag är så tacksam! Jag fick en otroligt positiv upplevelse av min förlossning och det är jag så tacksam för.
Det var alltså såhär det gick till när Anton Pålsson kom till världen. Min och Robins son.
Mer älskad än såhär kan man inte vara ♥
