Ja ni ser ju. Jag är Iron Man. Idag kunde jag inte lösa hämtningen med Anton på något smidigt sätt så jag tog helt enkelt bussen upp. Jag hoppades hinna med bussen ner också men det gick inte, så vi fick promenera från dagmamman till Ica. Jag bestämde mig för att handla och invänta pappa, för min rygg/rumpa höll på att gå sönder. Nu ligger jag i sängen och kan knappt röra mig... Jag längtar verkligen tills denna bebis har kommit ut. Jag klarar knappt av detta längre... Denna ständiga smärta! Blä. Jag försöker hålla modet uppe men just nu, då unnar jag mig en glass och tycker synd om mig själv istället. Eller kanske två.