Hej vänner! Nu sitter jag på jobbet äntligen. Ni skulle bara veta vilken dag jag har haft! Jag är så stolt över mig själv att jag hade kunnat gå runt och skrika på stan.

 

För några veckor sedan så hittade jag en liten bulle i ena bröstet. Självklart panikade jag lite, men tänkte att det inte var någon idé att stirra upp mig innan det var kollat. Så jag fick en tid ganska fort hos vårdcentralen som sedan skickade en remiss till Varbergs sjukhus. Så idag har jag alltså varit där.

Det första som gjordes var ett ultraljud för att se om man kunde hitta "knölen". Det gick ganska fort och det konstaterades även ganska fort att det var någon slags vävnadsbildning som var snäll tack gode gud. Men trots att den var snäll så skulle de ändå ta cellprov ifrån den. Okej tänkte jag, men när läkaren säger "lite lokalbedövning först" så gick jag sönder. Panikade totalt, började stortjuta och var alldeles skakis.

 

Som vissa av er redan vet så har jag en enorm fobi för sprutor. Jag är inte rädd, jag är helt hysterisk. Det går inte att prata med mig, det går inte att ta i mig eller någonting. Jag är helt avtrubbad ifrån omvärlden. Men trots att jag inte vaccinerat mig sedan barnsben, så gick jag igenom världens pers idag och fick lokalbedövning i ena tutten. HUR GRYM ÄR JAG? Fastän att jag grät och var helt hysterisk så gjorde jag det. Men än var det inte över! Nejnej, jag var lycklig över att sprutan var tagen, men själva provtagningen var ju fortfarande kvar. Så fram med provnålen. "FAN VAD LÅNG DEN ÄR!!!" utbrister jag och får panik igen. "Titta inte på den!" utbrister läkaren och så var vi där igen. Hon lyckades lugna ner mig och förklarar även att maskinen som hon sätter fast nålen i låter lite, LITE? Det lät precis som när man tar hål i öronen med en sån pistolmojs. Så hon tog tre hål i min tutte, som jag förklarade det för Robin. Kände såklart ingenting. Men det lät precis som att hon sköt mig!

 

Efteråt var jag HELT SKAKIS och svettig och alldels överlycklig. Som jag sa till Robin, min tutte känner ingenting så förhoppningsvis flyger den inte ur BH:n eller tröjan. Men vad nöjd jag var!

(Om ni för övrigt undrar varför R inte var med där inne så var det på grund utav att vi tappade bort varandra mitt i all försening och parkeringsbesvär). Men det som gör mig allra lyckligast är att läkaren var nästan 100% säker över att jag inte har bröstcanser. Woho!

Så frågan är nu, operera bort knölimojsen eller ha kvar den?