Godkväll kära ni.

Jag ser äntligen lite ljus i tunneln. Äntligen, äntligen ser jag ett slut på detta elände. Inga tänder har dykt upp i Antons mun än, men idag vaknade han feberfri och har varit pigg under sina vakna stunder. Däremot gnällig och skrikig så fort han blivit trött. Harregud säger jag bara. Det här kan jag definitivt checka av som det jobbigaste under dessa månader med Anton. Jag är så tacksam över att jag sluppit en bebis med kolik, för så ledsen som Anton har varit de här senaste dagarna, konstant skrik. Man blir galen! Man vill slita sitt hår i ren frustration, man vill hjälpa sitt barn men ingenting går att göra. Jag har sån respekt för föräldrar till kolikbarn!

 

Oavsätt. Anton vaknade utan feber och efter att ha kånkat upp vagnen igår för trappan, kört Anton fram och tillbaka, fram och tillbaka så somnade han äntligen. Jag vågade nästan inte röra en fena. Men jag körde försiktigt in honom i gästrummet bredvid sängen och somnade pladask. Sedan vaknade han till några gånger men då vaggade jag lite på vagnen. Jag behövde verkligen dessa timmarna av sömn. Även om det var med lite avbrott var och varannan timme så fick jag ändå sova lite. Så förhoppningsvis så mår Anton lite bättre imorgon med, för vi behöver verkligen handla. Det ekar tomt här hemma i alla förråd hihi. Kram på er ♥