Hur kan det komma sig, att det tog en evigheters evighet att bygga dig. Du låg så länge i min mage och ruvade, växte och bodde in dig. 9 hela månader tog det innan du ville komma ut till oss. & idag, är du redan ett helt halvår. Hur kan det stämma? Hur kan tiden ha gått så satans fort från att du kom till världen? Du är inget litet spädbarn längre, du är en bebis. En egen individ med en egen stark vilja. En person. Mitt barn, min son. Du visar precis vad du vill och när du vill. Från att ha varit en liten nykläckt varelse till att nu ha börjat skapa din egna identitet. Det är så häftigt, men även skrämmande! Om detta första halvåret gick så fort, så betyder det att du snart (hua mig bara tanken får mig att bli nervös) redan fyller ett år. Snart kommer vi sitta här och fira din dag, med tårta och ett litet ljus som du får blåsa ut. 

 

Under de här 6 månaderna har jag fått lära känna den ovillkorslösa kärleken. Kärleken som alltid är starkast. Jag är din trygghet och du är min största kärlek. Det finns ingenting här på jorden som jag inte skulle göra för dig. Du får mig att bli galen av ren frustration ibland, men bara några sekunder senare så känner jag hur hela hjärtat fylls av den där värmen igen. Du är mitt allt. Min framtid. Dig har jag hela livet och jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan dig. Du får mig att fortsätta, att andas och att ta hand om mig själv. Du är min och din pappas bättre hälft. Vi älskar dig så mycket, du har gett oss så mycket glädje under de här få månaderna. Så mycket skratt och lyckokänslor. Du är hela vår värld, lilla prins ♥